Död = inte komma tillbaka, så definitivt

 Funderingar kring döden, kring själen, är dom tillsammans, är dom glada, är dom ledsna, längtar dom hem, ingen har svaret, ingen. Jag har ingen aning om vad jag tror, har ingen övertygelse, tyvärr, det kanske hade varit lättare då, om något kan kännas lättare.

Att sakna någon är så smärtsamt och det kommer aldrig att ta slut. Det gör så ont, så ont, hela kroppen värker, varenda liten del, ångesten tar tag i mig och jag önskar att jag bara kunde fly ifrån allt.

Varje morgon när jag vaknar tror jag att allt varit en dröm, sen kommer sanningen och jag vill inte kliva upp.

Varje dag blir ett rollspel, då jag låssas att jag är stark, det är inte så farligt, inga problem,  fast jag egentligen ville skrika ut allt jag känner, förtvivlan och det som ständigt plågar mig VARFÖR!!!!! Jag försöker att inte känna vrede och ilska.

Längtan, längtan och åter längtan, längtan efter att få tillbaka sina skatter, att en enda gång till få smeka pälsen, att få titta dom djupt in i ögonen och förstå vad dom vill, att bara få haka ner kopplet från kroken i hallen och gå ut på en promenad, en helt vanlig promenad i skogen, att ha dom virvlande runt benen, att få fylla matskålen med mat och ge dom ständigt vrålhungriga hundarna mat. Allt i sin enkelhet som betydde så mycket,  så mycket.

Konstigt, det går en dag i tagen och jag inser mer och mer att livet blir aldrig detsamma igen. Så är det med förluster, livet förändras.

Om jag bara kunde få vrida tiden tillbaka en enda gång, en enda gång få träffa dom igen och riktigt få förklara, hur ledsen jag skulle bli om dom skulle lämna mig, få förklara vilka fantastiska hundar dom är, bara få känna på dom lite grann.

Tankarna plågar mig, jag vill minnas dom som dom var, men det är så svårt att förstå att dom är borta, helt obegripligt, helt ofattbart.

Tankar att jag skulle aldrig orka, självklart, men jag tror att vi människor är starka, finner styrka och tar oss igenom, även om det är smärtsamt, svårt. Livet har trots allt mycket fint att erbjuda, det behövs bara lite tid eller väldigt mycket tid.

Jag har Lycka och Amigo dom står och väntar på att jag ska bli gamla vanliga matte igen,  som ständigt hittar på nya saker och inte bara sitter och stirrar i väggen, utan att klä på sig på en hel dag. Dom väntar och väntar, hundar är trogna och har enorm styrka, dom anpassar sig, dom älskar en helt enkelt av hela sitt hjärta. Vi människor har mycket att lära av våra hundar.